10/26/21

Nature is not a place to visit. It is home.

Inom ekopsykologin föreslås såväl ekologiska kriser som utbredd meningsförlust och olika former av ohälsa hänga ihop med vår relation till övrig natur och vårt sammanhang. Historiska processer och vägskäl i vår västerländska kultur sägs ha lett fram till en djup klyfta som numera skiljer människa och natur. Att vårt språk och vår världsbild bygger mer på idén om ordning och kontroll än om livets cykliska processer. Ekopsykologin kan därför i sin praktiska form sägas fungera som en kulturell terapi vars syfte är att läka denna separation mellan människa och övrigt liv. Det förutsätter en psykologi som utvidgar människans relationella sfär till att omfatta även resten av livet i biosfären, en psykologi som erkänner jorden som vårt gemensamma hem (oikos). En systemisk helhetssyn som frilägger en vidgad identitet bortom det mänskliga och som kan tjäna som utgångspunkt för både individuella livsval och kollektiv handling. I en strävan att ompröva vår syn på oss själva och vår plats i tid och rum.

"Världen ska inte ställas i ordning. Den är i ordning. Det handlar för oss om att ställa oss själva i enlighet med denna ordning"

Till skillnad från den konventionella psykologin som fokuserar på vår mänskliga livsvärld, inkluderar ekopsykologin människan i en mer omfattande kontext. Här ingår vi i det ekologiska kretsloppet där vårt liv, hälsa och välbefinnande är intimt sammanvävt med den övriga naturen. Ekopsykologin studerar på så vis människan genom relationen till vår levande livsvärld, genom både ekologiska och psykologiska principer. Vi rör oss från egocentriska till ekocentriska perspektiv.

Människans utveckling är tätt sammanvävd med den naturliga livsmiljön. Som de människodjur vi är delar vi därför mycket av våra förutsättningar och funktioner med andra biologiska organismer och vår hälsa och överlevnad står i direkt relation till naturens välfärd och vår tillgång till den. Detta är även sant för nutidsmänniskan, även om det är först på senare tid som mer omfattande funderingar kring vad ett urbant inomhusliv gör med människans hälsa och välbefinnande fått gehör och spridning.

Inom Ekopsykologin menar man att den västerländska kulturens strävan och övertygelse om kontroll och objektifiering kan kan bli problematisk i en naturlig värld som inte lever efter samma principer. Som författaren Henry Miller formulerar det; "Världen ska inte ställas i ordning. Världen är i ordning. Det handlar för oss om att ställa oss själva i enlighet med denna ordning".

En central tankegång i ekopsykologin är Biofili-hypotesen. Den antar att vi som människor har en naturlig kärlek till det levande. Att vi därigenom uppskattar och mår väl av ett liv i relationell samklang med naturen och har en medfödd förmåga att knyta an känslomässigt till den. Hypotesen stärks av en rad vetenskapliga fynd, bland annat vår biologiska härkomst, att vår utveckling främjas av naturkontakt under uppväxten och att vårt välbefinnande påverkas gynnsamt av sensorisk interaktion med den.

Naturvistelser har visat sig öka vårt välmående, både fysiskt och psykologiskt. Men ekopsykologing berör utöver hälsa även filosofiska, ekologiska och samhällskritiska aspekter av denna relation. Här lyfts emellanåt även naturkontakt som en grund för djupare upplevelser av meningsskapande och känsla av sammanhang i en existentiell och andlig dimension, vilket återfinns i många andra kulturer. Vi verkar inte bara ha en nedärvd förmåga att knyta an till naturen på ett relationellt vis utan även för att välja gynnsamma miljöer för överlevnad och må väl på platser vi upplever som trygga.

Ekopsykologi är ofta en del av de underliggande teorierna för naturbaserade hälsointerventioner och terapier. Generellt betraktas ekoterapi som ekopsykologi i praktiken, en teoretisk och filosofisk utgångspunkt för en läkande aktivitet som värnar en holistisk syn på hälsa och välbefinnande.